LITTLE DYSFUNK ME

Vissa kvällar är det svårt att hålla tankarna samlade, allt bara sköljer över mig och världen snurrar och allt blir kaos. Vetskapen om att vara någon man egentligen inte vill vara och att inte göra något åt det. Ångesten som måste elimineras men bara tanken på att göra det skapar ännu mer ångest. Och ilskan. Och frustrationen. Och framförallt hjälplösheten. Och vetskapen om allt är upp till mig. Det är bara jag som kan styra över allt.

10 år. Det börjar bli dags att gå vidare nu. Jag har sagt det så många gånger och misslyckats så många gånger. Men jag är starkare än så och nu måste jag bevisa det för mig själv.

Måndag. På måndag måste jag ta det första steget mot fortsättningen. Jag är skyldig mig själv det.

En mindre begåvad person kommenterade mitt inlägg om min yrkeskårs nya löneavtal genom att undra varför jag inte byter jobb då istället för att jobba som "ett värdelöst vårdhjon" (mycket genomtänkt benämning måste jag säga...). Well, denna person verkade helt ha missat raden där jag säger att jag älskar mitt jobb över allt annat och att det just nu överväger lönen. Jag är stolt över mitt yrkesval och ångrar det inte överhuvudtaget. Jag skulle inte stå ut många veckor instängd på ett kontor eller i en fabrik, även om lönen skulle bli bättre.

Förr sa man att sjuksköterskeyrket var ett kall, och till viss del är det nog forfarande så. Större majoriteten av mina kollegor har valt det här yrket för att dom, liksom jag, känner att behov av att få jobba med männsikor och framför allt att få hjälpa. Få känna att man gör nytta. Men trots det anser jag att jag har rätt att tycka att våran lön inte är rimlig. Att vårda människor och rädda deras liv, är inte det värt mer än såhär? Hur i helvete kan det anses vara ett lågstatusyrke?

Jag undrar om du kommer ha lika låga tankar om oss den dagen du verkligen kommer behöva oss?

Igår blev det nya löneavtalet som jag och min sjuksköterskekollegor väntat på till slut färdigt. Det har ju varit så mycket prat fram och tillbaka (bland annat i valrörelsen) om att vi vårdpersonal är klart underbetalda och att man ska arbeta för att få upp våra löner på en rimlig nivå. Och nu ska jag berätta vad resultatet blev av det vi så spänt väntat på: Ingenting. Nada. Zip.

Vårdförbundet och SKL hade tydligen stora svårigheter med att enas om ett avtal så nu har man skrivit under ett avtal som innebär att det inte finns någon central styrning av våran kommande löneökning. Den ska istället förhandlas lokalt. Tjena liksom!

Detta innebär att vi rent teoretiskt skulle skulle kunna bli utan löneökning! Nu menar man dock från Vårdförbundets sida att det kommer bli åtminstone 1,5%, för det är det som kommunal fått igenom. Men seriöst, 1,5% är en piss i mississippi! Och jag är rätt övertygad om att det är dom 1,5% som kommer bli aktuella här i Östergötland. Vi ligger redan i botten vad gäller löner och vi har en fucked up ekonomi så det ser ju inte allt för ljust ut. (Fast tydligen finns det pengar till att höja en av våra landstingsdirektörers lön med 5000kr/månad. Sug på den!)

Man lyckades inte heller förhandla fram ett central avtal rörande våra arbetstider, vilket vi så starkt hoppades på. Så kort sammanfattat så kommer vi få jobba med samma usla lön och villkor i 2 år till nu. Yey.

Nej, seriöst, jag är riktigt jävla sur nu. Och det faktum att jag är förtroendevald på min arbetsplats gör inte saken bättre. Jag kommer skämmas nu när jag ska presentera det nya avtalet för mina kollegor. Jag brukar försvara mitt fackförbund, men nu känner jag mig mest uppgiven och besviken. Och allmänt less - när ska vi få den lön vi förtjänar egentligen?

Jag och mina kollegor sliter häcken av oss dygnet runt, alla dagar om året, för en riktig pisslön. Utöver våra roller som sjuksköterskor så fungerar vi även som pass-up och sekreterare åt våra läkare, allmäna kuratorer åt patienter och anhöriga och på toppen av detta ska vi samordna det mesta på våra arbetsplatser, ständigt med en telefonlur mot örat och känslan av att inte riktigt räcka till hängande över våra axlar. Och lägg där till att vi faktiskt ansvarar för folks liv!

Som tur är så älskar jag mitt jobb och all den tacksamhet som vi oftast får från patienter och anhöriga väger, än så länge, upp för lönen. Att känna att man verkligen gör nytta är det som gör att man fortfarande orkar. Men frågan är hur länge? När ska våra beslutsfattare inse att vi inte är mer än människor och att vi en vacker dag kommer få nog. Vem ska då ta hand om, och rädda livet, på deras nära och kära?